Ett hjärta av guld

Det var en gång en fattig man som bodde i en liten by på landsbygden. Hela sitt liv hade han arbetat som smed, men nu hade han blivit för gammal och hade svårt att utföra sin syssla, eftersom händerna hade blivit skadade efter åratal av hårt arbete. Sneden var en ensam människa-hans fru hade dött för många år sedan. De hade haft det bra tillsammans och han saknade henne fortfarande, även om han hade vant sig vid ensamheten.
De hade inga barn. Det var smeden sorgsen över och kunde ibland tänka på hur det skulle vara att ha barn och barnbarn som kom och hälsade på honom.
Sent en kall vinterkväll knackade det på hans dörr. Hans hus var det första man kom till om man färdades på landsvägen från den stora staden, så det var inte ovanligt att resande knackade på och bad om mat. Eftersom han hade det knapert själv sa han ofta nej, men om han hade så det räckte kunde han dela med sig, för så brukade man göra i dessa trakter. När han tittade ut genom fönstret såg han i månskenet siluetten av en ung kvinna. Först tänkte smeden inte bry sig om henne, men när han såg att hon bar ett konstigt bylte i famnen blev han nyfiken och öppnade dörren.
Kvinnan var mager och smutsig, och i famnen bar hon ett litet barn. Hon frågade om hon kunde få komma in och vila och värma sig. Hennes dotter hade blivit sjuk och hon hade burit på henne i flera timmar. Smeden släppte in dem och kvinnan lade ner flickan vid brasan. När hon vek undan filten som hon hade svept in den lilla flickan i såg smeden barnets ansikte. Hon var ett vackert barn, men hon var blek och låg med slutna ögon och andades tungt.
Kvinnan berättade att de hade färdats långt från den stad där de hade bott. De var på väg till kvinnans syste som bodde tre dagsresor bort. I systrens by skulle kvinnan försöka finna arbete, eftersom hon inte längre kunde försörja dem i den stad de kom ifrån. På vägen hade flickan blivit sjuk och inte orkat gå själv. Kvinnan hade försökt att hejda flera vagnar, men ingen hade stannat och hjälpt henne. Hon tackade den gamle mannen för att han hade låtit dem komma in i värmen.
Smeden tittade länge på den lilla flickan och sa att hon såg ut som en ängel med sina ljusa lockar. Kvinnan strök sitt barn över håret och berättade att det var en underbar liten flicka. Om någon var ledsen försökte hon alltid trösta och kunde ge bort sin sista matbit till en främling som såg hungrig ut. Hon brukade alltid skratta och vara glad, men inte nu. Kvinnan tittade med sorg i blicken på sin lilla dotter.
Smeden sa att det var bäst att de ordnade så att flickan fick hjälp. Det fanns ingen doktor i byn, men det fanns en klok gammal man som visste det mesta om sjukdomar och läkemedel. Då sa kvinnan att hon inte hade några pengar kvar att betala med. Han svarade att han kunde be den gamle mannen om en tjänst, eftersom han hade hjälpt honom några gånger när han fortfarande jobbade som smed och då avstått från betalning.
Han tog på sig sina stövlar och gick för att hämta den kloke mannen, som bodde i andra ändan av byn. När han hade knackat på tog det en lång stund innan dörren öppandes. Smeden bad om ursäkt för att han störde och berättade sen om sitt ärende. Utan ett ord gick den kloke mannen in och klädde på sig och följde honom till huset där flickan låg. När de kom fram undersökte han flickan, som nu hade vaknat och tittade på honom med sina stora blå ögon, Försiktigt drog hon honom i skägget. Hon log ett matt leende och sa att han såg snäll ut. Sen somnade hon och andades snabbt som en fågelunge.
När den kloke mannen var klar reste han sig och vände sig till kvinnan. Han sa till henne att den lilla flickan var mycket sjuk och att han inte skulle kunna rädda hennes liv. Kvinnan började att gråta och han tog hennes hand och sa att den lilla flickan var en ängel och att Gud hade kallat hem henne till sig för att Gud ville ha sina änglar omkring sig.
Kvinnan var förtvivlad och bad honom att göra något, men den kloke mannen skakade sorgset på sitt huvud och sa att det var omöjligt. Hon skulle bara leva några dagar till. Sen gick han mot dörren.
Smeden följde honom ut och tackade för hans hjälp. Han frågade om det ändå inte fanns något som kunde göras för den lilla flickan. Den kloke mannen var tyst ett ögonblick och sa sen att den lilla flickan hade ett hjärta av guld. Han visste att det fanns men under sitt långa liv aldrig träffat en sådan människa förut. De var lika sällsynta som diamanter. Han rynkade pannan och berättade att det fanns en enda möjlighet för den lilla flickan. När han hade varit ung hade hans mästare berättat att om en sådan människa blev sjuk var enda sättet att rädda henne att hon fick träffa en annan människa med ett hjärta av guld. Om den personen lade sitt hjärta mot hennes skulle hon räddas till livet......

Fortsättning följer på min blogg.....
Ur Stefan Einhorns bok
Medmänniskor

En enda handling kan göra skillnad i en människas liv....
Han ställer också frågan : Om det inte är min uppgift att vara medmänniska - vems uppgift är det då?...