Det finns mänsklig tid och det finns vild tid

En del människor känner att dom har blivit berövade sitt livs chans
- dom känner sig bestulna på kärlek, livskraft, självkänsla.

Andra talar om något som
- distraherar dom eller avbryter något livsviktigt för dom.
Det kan då handla om deras konstnärliga skapande, deras kärlek, drömmar, hopp,
deras tro på det goda, deras utveckling, deras heder, deras bedömande....

De som har denna känsla är inga dåliga människor, de är inte dumma.
Men i något väsentligt avseende är de oerfarna eller psykiskt halvsovande.

Det är ett misstag att tro att detta endast kan gälla unga människor.

Det kan gälla vem som helst oavsett ålder, ursprung och utbildning
och vilka goda föresatser man än har.

Vi kan alla ge exempel på dåliga beslut inom skilda områden.

Någon kvinna gifter sig för tidigt.
En annan blir gravid för tidigt,
En tredje väljer en olämplig partner.
Någon ger upp sin konstnärliga verksamhet för att "får råd att skaffa prylar"..
Någon låter sig luras av illusioner, en annan av löften....





Sagan om Sälhud och själshud
handlar om återvändandet till själens hem......

Varsågod....

(....innan du läser sagan....titta gärna på det här - uttrar som flyter omkring ...och håller varandra i händerna:)...sågulligtsåmansmälter!

http://www.youtube.com/watch?v=epUk3T2Kfno&feature=fvw

SÄLHUD, SJÄLSHUD

På den här tiden som är förbi för alltid
men som snart kommer tillbaka är det vit himmel och vit snö dag efter dag...och de små prickarna långt borta är människor eller hundar eller björnar.

Här trivs ingenting utan vidare.
Vinden är så hård att folk med tiden har vant sig vid att bära sina anoraker och mamleks, stövlar, på tvären.
Här fryser orden till is i luften, och när någon säger något måste man bryta loss hela meningen från hans läppar och tina upp dem vid elden för att få veta vad han säger.

Här bor människor i det vita svallande håret på den gamla Annuluk, den gamla mormodern, den gamla sierskan som är jorden själv.

Och i det här landet fanns det en man ....en man som var så ensam att tårarna med åren hade grävt djupa fåror i kinderna på honom.
Han försökte le och vara glad. Han jagade. Han satte snaror och han sov gott om nätterna.
Men han längtade efter människor.
Ibland när han var klippskären i sin kajak och såg en säl på långt håll,
mindes han de gamla berättelserna om att sälar en gång varit människor
och att det enda som påminde om den tiden var att deras ögon
som alltjämt kunde utstråla dessa blickar, de kloka och vilda och kärleksfulla blickarna.
Och då kände han ibland så svår ensamheten att tårarna strömmade längs de slitna fårorna i hans kinder.

En kväll var han ute och jagade sedan mörkret hade fallit utan att få något byte.
När månen steg upp och isflaken började att gnistra kom han till en stor fläckig klippa i havet, och med sin skarpa blick uppfattade han något som rörde sig på det mest behagfulla sätt uppe på klippan.
Långsamt och ljudlöst paddlade han närmare, och där uppe på toppen av den väldiga klippan dansade några kvinnor likna nakna som när dom låg på sina mödrars magar den första dagen i livet.
Och ensam som han var, utan mänskliga vänner annat än i minnet, stannade han och såg på dem.

De var som varelser gjorda av månmjölk med kroppar som skimrade av små silverprickar likt laxar om våren och med fötter och händer som var långa och graciösa.
Så vackra var de att mannen satt förstummad i sin kajak som drev med de kluckande vågorna närmare och närmare klippan.
Han hörde de underbara kvinnornas skratt...i vart fall lät de som kvinnoskratt, men det kanske var vattnet som skrattade mot klippkanten.
Mannen var bländad och förvirrad.
Men ensamheten som legat pressad mot hans bröst likt ett vått skinn lyftes plötsligt bort, och nästan som styrd av en annan kraft hoppade han i land på klippan och stal en av sälhudarna som låg där.
Gömd bakom en klipputsprång stoppade han ner sälhuden innanför sin qutnguq, anorak.
Strax därpå hörde han en av kvinnorna ropa med eb röst vars like han aldrig hört...som när valarna ropar i gryningen...nej, kanske mer som nyfödda vargungar som kommer tumlande om våren...eller, nej, vackrare ändå, men det spelar ingen roll - för vad gjorde kvinnorna nu?

Jo, de drog på sälhudarna och gled en efter en ner i vattnet under muntra rop och gläfsande.
Utom en.
Den ståtligaste av dem letade och letade efter sin sälhud utan att hitta den.
Mannen fick plötsligt mod - varifrån visste han inte.
Han klev fram och sade: "Kvinna, bli... min ....hustru. Jag är...en ensam...människa."
"O nej , jag kan inte bli någons hustru", svarade hon, för jag tillhör de andra, de som lever, temeqvanek, under."
"Bli...min...hustru", upprepade mannen.
"Om sju somrar skall du får tillbaka din sälhud, och då får du stanna eller gå, vilket du vill".
Den unga sälkvinnan såg länge på honom med ögon som man kunde ha tagit för en människa om man inte hade känt till hennes ursprung.
Motvilligt sade hon: " Jag skall följa med dig. Om sju somrar skall det beslutas:"

I sinom tid fick de ett barn som de kallade Ooruk. Pojken var smidig och rund.
På vintern berättade modern sagor om varelserna som levde under vattnet medan fadern täljde en björn av vitt stenblock med sin långa kniv.
När modern bar Oouruk till sovplatsen pekade hon upp genom rökgluggen på alla molnen som liknade olika djur. Hon berättade inte om korpar och björnar och vargar utan om valrossar, sälar och laxar - det var de djur hon kände till.

Men allteftersom tiden gick började hennes hud att torka ut.
Först flagnade den och så sprack den. Skinnet på ögonlocken lossnade. Hårstråna på hennes huvud föll av. Hon blev naluaq, vitare än vit. Kroppen skrumpnade. Hon försökte att dölja att hon börjat halta. Dag efter dag blev blicken mattare fast hon inte ville det. Hon började att treva sig fram med händerna eftersom synen blivit så dålig.
Och så fortsatte det till en natt då barnet Oouruk väcktes av höga röster och satte sig upp på skinnfällarna där han sov på.
Han hörde någon ryta som en björn, och det var hans far som läxade upp hans mor.
Han hörde ett ljud som lät som när silver slås mot sten, och det var hans mor som grät.

"Du tog min sälhud för sju långa år sedan, och nu är den åttonde vintern snart här. Jag vill ha tillbaks det jag är gjord av", grät sälkvinnan.
"Kvinna, du skulle överge mig om du fick tillbaka den", dundrade maken.
"Jag vet inte vad jag skulle göra. Jag vet bara att jag måste få det som jag tillhör":
"Du skulle lämna mig utan hustru och pojken utan mor. Du är en dålig kvinna."
Och med det drog han undan fällen framför ingången och försvann ut i natten.

Pojken var djupt fäst vid sin mor.
Han var så rädd att förlora henne att han grät sig till sömns, och sedan väcktes han av vinden.
Det var en underlig vind, det lät som om den ropade hans namn: "Oouruk,Oouruk."
Han rusade upp och fick så bråttom att klä sig att han tog på sig anoraken upp och ner och drog stövlarna bara halvvägs.
Hela tiden hörde han vinden ropa och han sprang ut i den stjärnklara natten.
"Ooooooorukkk."
Pojken sprang bort till klippkanten, och långt ute på det stormande havet såg han en väldig, raggig silversäl. Huvudet var jättestort, morrhåren hängde långt ner på bringan och ögonen var mörkgula.
"Ooooooorukkk."
Pojken tog sig nerför branten och längs ner snavade han på en stor sten - nej, ett knyte var det - som hade rullat ut ur en skreva i berget.
Håret piskade honom i ansiktet som tusen tömmar av is.
"Ooooooorukkk."
Pojken slet upp knytet och skakade ur det - det var hans mors sälhud.
Å, den luktade precis som hon. Han tryckte skinnet mot hans ansikte och drog in hennes doft så att hennes själ for igenom honom likt en häftig sommarvind.
"Åhh", ropade han till i sin smärta och glädje och tryckte skinnet mot ansiktet på nytt, och på nytt strömmade hennes själ igenom hans.
"Åhh", ropade han återigen, uppfylld av oändlig kärlek till modern.
Och den gamla silversälen långt ute på havet dök långsamt ner i vattnet.

Pojken klättrade upp och sprang hem med sälskinnet fladdrande efter sig och snubblade in genom dörren.
Hans mor lyfte upp honom och skinnet och slöt ögonen av glädje över att båda var välbehållna.
Hon drog på sig sin sälhud. "Nej, mor,nej!" ropade pojken.
Hon lyfte upp pojken igen, och med honom under arnmen skyndade hon springande och snubblande ner till det rytande havet.
"Mor, lämna mig inte!" skrek Oouruk.
Och det syntes att hon ville stanna hos sitt barn, det ville hon verkligen, men något kallade henne, något som var äldre än hon, äldre än han, äldre än tiden.
"Åh nej, mor, nej, nej!" ropade barnet.
Hon såg på honom med oändlig kärlek i blicken. Hon lade händerna runt pojkens ansikte och blåste in sin ljuva andedräkt i hans lungor, en gång, två, tre gånger. Och så dök hon ner i havet med honom som en dyrbar skatt, djupare och djupare och djupare, och sälkvinnan och hennes barn andades obehindrat under vattnet.

De simmade med långa kraftiga tag fram till sälarnas undervattensgrotta där alla möjliga vattenvarelser hade samlats för att äta och sjunga, dansa och prata, och den stora silversälen som ropat på Oouruk utifrån det mörka havet omfamnade pojken och kallade honom sitt barnbarn.
"Hur går det för dig däruppe, min dotter?" frågade den stora silversälen.
Sälkvinnan vände bort blicken och sade: " Jag har gjort en människa ont...en man som varit så god mot mig. Men jag kan inte återvända till honom, för då blir jag fånge där."
"Och pojken?" frågade den gamle sälen. "Mitt barnbarn?" sade han med rösten skälvande av stolthet.
"Han måste återvända, far. Han kan inte stanna. Ännu är det inte tid för honom att vara här hos oss." Hon brast i gråt. De grät tillsammans.

Så förflöt några dagar och nätter, sju närmare bestämt, och undan för undan kom glansen tillbaka till sälkvinnanns ögon och hår. Hennes hud blev vackert mörk, hon återfick synen, kroppen blev rund och slät igen, och hon simmade smidigt och lätt.

Så kom den stund då pojken måste återvända upp på land.
Den kvällen simmade den stora sälen och pojkens mor med barnet mellan sig.
De simmade upp, uppåt och uppåt till världen på ytan.
Och där satte de försiktigt ner Oouruk på den steniga stranden i månskenet.

"Jag kommer alltid att vara hos dig": sade hans mor tröstande.
"Du behöver bara ta i det som jag har rört vid, mina elddon, mina ulu, kniv, uttrarna och sälarna som jag har täljt i sten, så kommer jag och blåser in luft i dina lungor så att du kan sjunga dina sånger."

Den gamle silversälen och hans dotter kysste pojken många gånger.
Till slut slet de sig loss och simmade ut i havet, och med en sista blick på pojken försvann de ner i vågorna.
Och Ooruk stannade, för ännu var hans tid inte inne.
Pojken växte upp till en skicklig trumslagare och sångare och sagoberättare, och folk sade att det blev han därför att han som barn hade förts ut i havet av de stora sälandarna och återvänt välbehållen.
Fortfarande kan man ibland i den grå gryningsdimman se honom ligga på knä på en klippa i havet med kajaken fasbunden nedanför och tala med en sälkvinna som brukar komma in nära stranden.

Många har jagat henne men alla har misslyckats, gång på gång.

Hon kallas Tanqigcaq, den ljusa, den heliga,
och det sägs att fastän hon är en säl kan hennes ögon utstråla mänskliga blickar,
kloka och vilda och kärleksfulla blickar.
Fritt saxat ur boken
Kvinnor som slår följe med vargarna...
Rekommenderas!


Snipp snapp ...
så är sagan slut....


Sälen är en av de vackraste symbolerna för den vilda själen.

Likt den instinktiva kvinnonaturen är sälar särpräglade varelser som har utvecklats under oändligt lång tid.
Sälar brukar, liksom sälkvinnan i sagan, bara komma upp på land för att föda och vårda sin avkomma.
Sälen som symbol försjälen är desto med övertygande som sälar besitter en sorts "foglighet", en tillgänglighet som är väl känd bland dem som lever nära dem. Sälar har ett hundliknande drag; de är naturligt tillgivna. De utstrålar en sorts renhet. Men samtididgt kan de också vara mycket snabba att reagera, dra sig undan och gå till motangrepp om de hotas. Sådan är också själen.
Men ibland händer det att en säl, i synnerhet om hon inte är van vid människor och om hon just vilar i det välsignade avspända tillstånd som sälar tycks befinna sig i emellanåt, inte kan förutse människors handlande. Likt sälkvinnan i sagan och likt unga och/eller oerfarna kvinnors själar, är hon omedveten om andras kanske illasinnade avsikter. Och det är alltid då som sälhuden blir stulen.

När sagans unga sälkvinna förlorar sin hud är hon helt absorberad av något underbart, att njuta av friheten. Hon dansar och dansar och ser inte vad som händer runt omkring henne.....

Ser vi närmre på djurhuden som symbol kan vi notera att hos alla djur inklusive människan är fenomenet med håren som reser sig en reaktion på synintryck eller andra sinnesförnimmelser....

Sälskinnet är en symbol för själen
som inte bara ger värme utan också fungerar som ett fjärrvarningssystem .....

I en värld som vill ha kvinnor som håller ett högt tempo
är det lätt att bli bestulen på själshud....

Men vi behöver inte tappa modet även om vi har gjort dåliga beslut
- för själen har resurser att leda oss rätt.

Vi kan hitta hem igen!

Ibland kan en väninna som bollplank,
kanske en paus/semester
eller tarotreading, healing, massage....
... få oss att komma i fas igen:)


Lite kul,
säl som vill ha en åktur med en kajak.....
http://www.youtube.com/watch?v=f1BDYTsmmPk&feature=related


titta sen på....
... dom häftiga "kontaktskaparna"...!
http://www.youtube.com/watch?v=JE-Nyt4Bmi8&feature=fvw

Annorlunda sångstil och översinnlig hörsel

Det femte chakrat sitter i halsgropen och påverkar sköldkörteln,
vilken reglerar kroppens temperatur.
Genom att styra ämnesomsättningens hastighet,
det vill säga hur snabbt bränslet ska förbrännas i kroppen,
påverkar den kroppsvikten och påfyllningen av vitaminer.

På sanskrit heter detta chakra vishuda, vilket betyder renhet.

http://www.youtube.com/watch?v=PW1bjLlHLN4&feature=related


I den äldsta av alla yogaskrifter ,
som skrevs för femton hundra år sedan av Patanjali,
omtalas de siddhis,
eller magiska krafter, som har blivit tillgänglig
för den som har väckt detta strålande chakra.
Till dessa krafter hör förmågan att vara på två platser samtidigt,
att bli osynlig, att se in i det förgångna, och att skönja hur ödet verkar.

Det femte chakrat är vårt paranormala chakra
och svarar för klärvojans,
översinnlig hörsel,
intuitiv kunskap,
och förmågan att kommunicera utan ord.

Ett dysfunktionellt femte chakra
kan leda till att
man drabbas av obehagliga paranormala upplevelser
eller till bordelinestörningar
som ofta kan medföra till psykos eller neuros.
En sådan människas fantasier spiller ofrivilligt över i vardagslivet
och hon förmår inte längre skilja mellan fantasi och verklighet.

Sömnstörningar är vanliga när detta chakra inte är i balans.

Det femte chakrat låter oss blicka inom oss
så att vi kan bli medvetna om våra inre processer.

Vi utvecklar ett språk för vårt känslomässiga, mentala och andliga liv.
Fritt saxat ur boken Schamansk healing


Lyssna på annorlunda sångstil...
http://www.youtube.com/watch?v=VTCJ5hedcVA&feature=related



Kate Bush
sångerskan som alltid varit egensinnig i sin sångstil.... :)
Här sjunger hon en vacker Gaelic sång
http://www.youtube.com/watch?v=VpMGWOAAKs4&feature=related

Det blev kärlek vid första ögonkastet

för ägarna till Moosegarden i Jämtland.

Dom tog hand om två övergivna älgkalvar vars mödrar hade förolyckats i trafiken....

Jo!... det kändes verkligen som älgkontakt av tredje graden ...
när jag stod bredvid en älgko och fick klappa henne!
http://www.moosegarden.com/



Kärlek av första graden:)
drabbade nog Nina från Jämtland
när hon träffade sin aussi - hon bor numera i Australien....
Red heart, from the heart of Australia
http://www.youtube.com/watch?v=6QbE6Vnwprk&feature=fvsr
Tack kära Ninakanin för det fina vegreceptet!



Om du känner för lite dollar...
så testa dollar gjorda på älgskitpapper!
Finns att köpa genom Moosegarden....
....en stark symbol för miljötanken:)


Behöver du stärka dig mentalt för att kunna bli rikare ...
http://www.youtube.com/watch?v=FuZq_revDVo&feature=related


Pengar är inte dumt att ha när man älskar att resa..



Titta på den här underbara länken på vår fantastiska planet (favoritirepris:)....
och dröm dig bort,
det gjorde jag...
ett billigare sätt att resa:)
http://www.youtube.com/watch?v=8jP8CC2rKj4&feature=related

The healer

http://youtube.com/watch?v=0aFKgi5D6eU&feature=fvw

Where is The Love?
http://www.youtube.com/watch?v=MJpyskHMwRs&feature=channel


Medkänslans mantra - läkande för hjärtchakrat
http://www.youtube.com/watch?v=zBQfUqd8pqI&feature=related

då du sjunger med eller bara nynnar, eller lyssnar ...
till den sjungande buddistiska nunnan Ani Choying Drolma
med den underbara stämman!
du tar in den läkande essensen från detta mantra
då du öppnar upp ditt hjärta på detta vis...:)

Själens svält - hambre del alma och sagan om de röda skorna

Har du någon gång känt dig infångad...
då har du förmodligen plågats av hambre del alma - själens svält...

Förvildade kvinnor - med en förvildad kvinna menas här en kvinna som en gång befunnit sig i sitt naturliga tillstånd - men som sedan genom omständigheternas makt blivit alltför tam så att hennes instinkter trubbats av.....speciellt yngre kvinnor, hyser en intensiv önskan att få kompensation för sin långa svältföddhet och utstötthet..


De utsätter sig för stora risker genom alltför ivrigt och obetänksamt söka sig till människor eller idéer som inte är närande, stabila eller bestående.

Överallt och i alla tider står burarna uppställda:
alltför trånga liv som kvinnor lockas eller knuffas in i.

När hon får möjlighet att att återvända till sin naturliga natur
hotas hon av allehanda fällor och gifter.

Eftersom hennes cykler och försvarssystem har blivit manipulerade
löper hon stora risker i vad som en gång var hennes naturliga tilstånd.
Hon har upphört att vara på sin vakt och blir därför ett lättfångat villebråd.


Det finns en lärosaga
om den utsvultna förvildade kvinnans dilemma
som gamla sagoberätterskor ofta tar upp....

Den förekommer under namnet....
"Djävulens dansskor, "Djävulens röda skor" och "De röda skorna"

Varsågod....



SAGAN OM DE RÖDA SKORNA

Det var en gång en liten moderslös flicka som var så fattig så att hon inte hade några skor.
Men hon sparade alla tyglappar hon kunde hitta
och så småningom sydde hon sig ett par röda skor.
De var ganska klumpiga, men hon tyckte mycket om dem.
De fick henne att känna sig rik fastän hon gick i skogen och letade mat hela dagarna
och långt in på mörka kvällen.

En dag när flickan gick längs vägen i sina slitna kläder och sina röda skor stannade en förgylld vagn bredvid henne. I den satt en rik gammal fru som sade att flickan skulle få följa med henne hem och få vara som en dotter i huset.

De for hem till den gamla frun och flickans hår blev tvättat och kammat.
Hon fick fina vita underkläder och en fin ylleklänning och vita strumpor och blanka svarta skor.

När flickan frågade efter sina gamla kläder och särskilt de röda skorna,
sade den gamla frun att hon hade brännt upp dem i spisen,
för kläderna var så smutsiga och skorna var så rysliga.

Flickan blev väldigt ledsen, för trots alla dyrbarheter omkring henne
tyckte hon allra mest om de enkla röda skorna som hon själv hade gjort.

Nu måste hon sitta stilla i timtal och gå ordentligt utan att hoppa
och bara tala när hon blev anmodad,
men en hemlig eld började att brinna i hennes hjärta
och hon längtade efter sina gamla röda skor.

Så småningom blev flickan gammal nog att konfirmeras,
och det skulle ske på Menlösa barns dag.

Den gamla frun tog med henne till en gammal halt skomakare för att hon skulle få nya skor.
I skomakarens glasskåp stod ett par röda skor av de finaste läder; vad fina och blanka de var!
Fastän det rakt inte passade att ha röda skor i kyrkan,
valde flickans hungriga hjärta de röda skorna.

Den gamla frun såg så dåligt så att hon inte märkte att skorna var röda.
Hon köpte dem, och med en blinkning åt flickan slog den gamle mannen in skorna.

I kyrkan dagen därpå tittade alla människor på flickans fötter. De röda skorna blänkte som polerade äpplen, som hjärtan, som de rödaste plommon.
Alla stirrade till och med helgonbilderna på väggarna och statyerna stirrade ogillande på skorna.

Men hon blev bara ännu er fäst vid dem.
Prästen talade, kören sjöng och orgeln spelade men flickan tänkte bara på sina vackra skor.

På kvällen hade den gamla frun fått höra om flickans röda skor.
"Du får aldrig, aldrig mer gå med de där röda skorna!" sa hon strängt till sin skyddsling.
Men söndagen därpå tog flickan ändå de röda skorna istället för de svarta, och så gick hon och den gamla frun till kyrkan som de brukade.

Vid kyrkporten stod en gammal soldat ned armen i band. Han hade en kort jacka och skägget var rött. Han bugade och frågade om han fick torka bort dammet från flickans skor.

Flickan sträckte fram foten, och han slog på skosulorna och nynnade en liten munter melodi som fick det att klia i fötterna på flickan. "Kom ihåg att stanna till dansen", log han och blinkade åt henne.

Också den här gången tittade alla på flickans röda skor. Men hon var så lycklig över skorna som lyste som hallon, som granatäpplen, att hon knappt tänkte på annat, knappt hörde prästens predikan. Hon var så upptagen av att vrida och vända på fötterna och beundra sina röda skor att hon glömde att sjunga med i psalmen.

När hon och den gamla frun kom ut ur kyrkan ropade den gamle sårade soldaten: "Se, så fina dansskor!"
Då kunde inte flickan låta bli att ta ett par danssteg, och när hon väl börjat kunde hon inte sluta. Hon dansade över blomrabatterna och runt hörnet på kyrkan, och det var som om hon alldeles hade förlorat kontrollen över sig själv.

Först dansade hon en gavott och så en csardas och sedan valsade hon i väg över fälten på andra sidan vägen.
Den gamla fruns kusk hoppade ner från kuskbocken och sprang efter flickan. Han tog fatt i henne och bar henne tillbaka till vagnen men fötterna i de röda skorna fortsatte att dansa i luften som om de var kvar på marken.

Den gamla frun och kusken slet och drog för att få av henne skorna. Det var en lustig syn med de sparkande benen och hattarna som åkte på sned, men till slut så lugnade sig flickans fötter.

Därhemma ställde den gamla frun skorna på översta hyllan i ett skåp och förbjöd flickan att röra dem. Men flickan kunde inte låta bli att se på dem och längta efter dem. För henne var de det vackraste i hela världen.
Nu bar det sig inte bättre att den gamla frun blev sjuk och måste ligga till sängs.

Så fort hennes läkare hade gått smög flickan in i rummet där de röda skorna stod. Hon sneglade på dem uppe på översta hyllan. Sneglingen blev en blick, och blicken blev en längtan så stark att flickan tog ner skorna från hyllan och tog på sig dem.

Det kunde väl inte göra någon skada tänkte hon.
Men så fort hon kände skorna mot hälarna och tårna greps hon av en obetvinglig lust att dansa.
Ut genom dörren dansade hon och nedför trappan, först en gavott och så en csardas och sedan en svepande , virvalande vals.

Flickan var jublande lycklig och märkte inte att något var på tok förrän skorna dansade åt höger när hon ville åt vänster. När hon ville snurra runt fortsatte skorna rakt framåt. Det var skorna som förde flickan i stället för tvärtom, och på det viset dansade de i väg med henne längs gatan, ut över de leriga åkrarna och ända in i den mörka skogen.

Lutad mot en trädstam satt den gamle soldaten med sitt röda skägg och korta jacka och armen i band. "Se, så fina dansskor", sa han. Då blev flickan rädd och ville ta av sig skorna, men hur mycket hon än drog hängde de kvar.

Hon stod på ett ben i taget medan hon ryckte och slet, men hela tiden fortsatte foten på marken att dansa, och den foten hon höll handen om dansade så gott det gick.
Dansa gjorde hon och dansa måste hon. Över kullar och ner i dalar, i regn och snö dansade hon.
Hon dansade i den mörka natten och under soluppgången, och ännu i skymnigen dansade hon.

Men det var ingen lycklig dans.
En förskräcklig dans var det, och hon fick aldrig rast eller ro.

Hon dansade in på kyrkogården men en fasans ande ville inte släppa in henne.
"Dansa skall du", sa anden. "Du skall dansa i dina röda skor tills du blir som en vålnad, ett spöke, tills skinnet skrumpnar på benen, tills du blir ett dansande benrangel.

Dansa skall du från dörr till dörr i alla byarna, och du skall knacka tre gånger på varje dörr så att folk tittar ut och aktar sig för att bli som du. Dansa röda skor, dansa!"
Flickan bad om nåd men hann inte säga mer innan skorna bar iväg med henne.
Över törnen dansade hon, genom bäckar och snår dansade hon, hela vägen till sitt gamla hem dansade hon, och där rådde sorg. Den gamla frun hon hade bott hos var död.
Men hon dansade vidare, dansa gjorde hon och dansa måste hon.

Utmattad och skräckslagen dansade hon in i en skog där skarprättaren bodde.
Hans yxa började att skaka där den hängde på väggen när den märkte att hon var på väg till stugan.
"Hjälp mig!" ropade hon till skarprättaren när hon dansade förbi dörren.
"Hugg av mig skorna så att jag slipper ifrån mitt hemska öde:" Och skarprättaren högg av banden på de röda skorna med sin yxa men skorna satt ändå kvar på hennes fötter.
Då ropade hon att hennes liv var inget värt och att han skulle hugga av henne fötterna.
Då högg han av henne fötterna. Och de röda skorna med fötterna inuti dansade bort genom skogen och över kullen och försvann utom synhåll.
Nu var flickan en stackars krympling som måste tjäna hos andra för att livnära sig, och aldrig, aldrig mer längtade hon efter röda skor.

Snipp

snapp

snorum...så är sagan slut.....

Det är rimligt att fråga sig varför sagor innehåller så grymma inslag.

Detta är något man träffar på i myter och folktro överallt i världen.

Psykologiskt förmedlar den grymma episoden en ofrånkomlig sanning.

Denna sanning är livsviktig - men samtidigt så lätt att skjuta ifrån sig med ett "Hm, javisst, jag förstår" varpå man traskar vidare mot undergången....

Vi skulle sannolikt inte uppmärksamma varningen om den framförds på ett mildare sätt.

I dagens teknologiska värld kan vi se en motsvarighet till sagornas grymma episoder i vissa reklaminslag i TV, som till exempel när man visar ett familjefoto med en medlem överkorsad och blod rinnande över fotografiet för att demonstrera vad rattfylleri kan leda till....

Den psykologiska sanningen i "De röda skorna" är att en kvinna kan bli berövad sitt meningsfulla liv genom, övertalning, hot, list eller våld om hon inte håller fast vid eller återfinner sin ursprungliga glädje och sin värdefulla vildhet.

Sagan visar hur lätt vi kan luras i fällan när den vilda själen är hjälplöst utsvulten.

Utan närhet till den vilda naturen blir den hungrande kvinnan maniskt beroende av sådant som "piggar upp" henne eller hjälper henne att "koppla av" eller tycks ge henne den kärlek hon trånar efter

En utsvulten kvinna tar vad som står att få, från harmlösa surrogat som inte gör mer nytta än sockerpiller till sådant som är skadligt och livshotande och som innebär ett groteskt slöseri med hennes tid eller talanger eller utsätter henne för direkt fysiska hinder...

Bästa sättet att hålla fast vid vad vi har, bästa sättet att hitta tillbaka till det vilda kvinnliga , är att studera de misstag en kvinna kan begå när hon har hamnat i fällan. Efter det kan vi gå tillbaka och lägga saker och ting till rätta. En återförening kan då ske.

Förlusten av de hemsydda röda skorna är en symbol till att kvinnan har förlorat sitt självständigt utformade liv och accepterat en alltför inskränkt tillvaro...detta leder så småningom förlust av fötterna det vill säga den plattform vi står på.

Flickan i sagan mister de skor hon har sytt åt sig själv, de som fick henne att känna sig rik.

Skorna representerar de skydd och försvar som vi står på.

De är en symbol för vår rörlighet och frihet.

Att ha skor på fötterna betyder i det perspektivet att stå fast vid sina åsikter och resurser och att handla utifrån dom....

Den röda färgen symboliserar både livets färg men även offrets färg...

Exempelvis, den som vill studera måste offra tid och pengar och koncentrera sig på uppgiften...

Problem uppstår om uppoffringarna är så stora att dom inte ger nytt liv...

Detta är vad som sker i sagan.

I sagan så tillverkar flickan sina egna skor av hopsamlade tyglappar, det tyder på den kreativa anden, som fast hon är moderslös och inte har någon som tillrätta visar henne lyckas att tråckla ihop det hela tack vare sin medfödda instinkt.

Hade flickan lämnats ifred så skulle hon ha lärt sig att göra ett par nya skor

som inte skulle varit så klumpiga.

Vagnen i sagan symboliserar medlet att förflytta sig till en plats till en annan.

Att kliva upp i den gamla fruns förgyllda vagn är nära besläktat med att hamna i en gyllene bur; skenbart erbjuder den ett enklare liv, ett lättare liv, men i själva verket är det ett fängelse...

Ibland gifter vi oss med fel person därför att det kanske ger oss en bättre ekonomi....

vi kanske slutar att fila på en dikt....

Fällan slår igen när flickan flyttar hem till den rika gamla frun....där måste hon vara tyst....detta är upptakten till själslig svält för det kreativa inom oss...

Den gamla frun uppträder inte som en mentor för sin skyddsling utan försöker att göra henne förkalkad i förtid.

Det är ingen vis gammal gumma vi möter i denna saga...

Det finns en eld som ger glädje och det finns en eld som ger utplåning...

De röda skorna bränns till aska när vi går med på att krympa våra liv på något sätt...

slutar att måla mm...

En kvinnas liv kan dö bort i självhatets eld, för komplex kan bränna hårt och för en tid skrämma bort henne från det arbete eller liv som är viktigt för henne

En kvinna som hungrar efter sitt sanna själsliga liv kan mycket väl verka "snygg och proper" på utsidan, men invändigt är hon bara tiggande händer och munnar...

När en kvinnas dyrbaraste själsliga skatt har bränts till aska förlorar hon sitt förutseende och blir besatt av glupskhet...

Om hon exempelvis inte ägnat sig åt att skulptera kan hon nu plötsligt få för sig att skulptera dygnet runt utan att sova, utan att kanske ge sin arma kropp näring...och kanske börja med uppiggande medel....

Överdrivna beteenden förekommer hos kvinnor som hungrar efter ett liv....

Då kan hon gå in för.... med frenetisk iver....välj själv...alkohol, städning, förtryck av andra, promiskuitet, konditionsträning, graviditet, skapande arbete, spiriualitet, skräpmat mm..

Man kan sitta fast på många sätt.

Kvinnan med skadade insikter ger i allmänhet upp därför att hon har svårt att be om hjälp, svårt att inse sina egna behov. Hennes naturliga instinkter att kämpa eller fly har blivit drastiskt avtrubbade eller helt utplånade...

Den gamla frun i sagan begår tre misstag.

Fastän det är hon som i idealfallet skall skydda och vägleda psyket är hon så blind att hon inte märker vad det är för sorts skor hon köper åt flickan. Hon märker inte att flickan blir förhäxad av skorna, och hon genomskådar inte mannen med det röda skägget som står och väntar utanför kyrkan...

När flickan dansande in på kyrkogården uttalar anden en förbannelse över henne, därmed dömer anden henne till ett tvång som påminner om drogberoende...

Det är inte livsglädjen som gör att flickan dör en andlig död, det är bristen på livsglädje...

Den kvinna som är omedveten om sin svält, om följderna av att utsätta sig för skadliga medler och substanser, den kvinnan bara dansar och dansar....

Antingen det skadliga är negativt tänkande, dåliga relationer, en förnedrande livssituation, narkotika eller alkohol...så har det samma egenskap som de röda skorna - det är svårt att rycka loss den som en gång kommit i dess våld...

När det gått så långt att den vilda naturen praktiskt taget är utplånat kan kvinnan drabbas av störningar..

hon kanske vägrar att stiga upp ur sängen, gråter hejdlöst, funderar på självmord....

Men det absolut vanligaste är att kvinnnan helt enkelt blir som död.

Hon känner sig varken bra eller dålig - hon har blivit avtrubbad och känner ingenting....

Detta är den svåra fasen: det är nu skorna måste huggas bort.

Det är plågsamt för en människa att skära av, gå från beroende till avstånd...

Ingen vet riktigt varför....man kan tycka att hon borde känna sig lättad.

Ett avsked rymmer egentligen möjligheter.

Psykiskt kan man behöva en paus, ett rastställe, en välutnyttjad vila sedan man har lämnat den andliga svälten bakom sig.
Det är inte fel att ta sig ett år, två år...för att se över sina skador, sätta in botemedel, planera för framtiden...

Ett eller två år är inte mycket.

Att återvinna förlorade instinkter och reparera skadade instinkter är absolut ingen oöverkomlig uppgift, utan sker när kvinnan skärper sin uppmärksamhet, genom att lyssna, se och känna världen runt omkring sig och sedan handla, effektivt, rationellt och besjälat...

Vill du kalla tillbaks vildkvinnan måste du vägra att låta dig infångas.....

Dansa i dom röda skorna

men

kontrollera

noga

att

de är de skor du själv har gjort.

Du kommer då att bli en verkligt levande människa....

Ann Sexton har i dikten De röda skorna tagit upp den här sagan:

Jag står i ringen

i den döda staden

och knyter de röda skorna

De är inte mina

De är min mors

Och innan dess hennes mors.

Sparade som en släktklenod

men undangömd som hemliga brev.

Huset och gatan dit de hör

är undangömda, liksom alla kvinnor

är undangömda..

Fritt saxat ur och inspirerat av boken Kvinnor som slår följe med vargarna

Modern filmversion.....De röda skorna

http://www.youtube.com/watch?v=qAuOwT19gCs&feature=related

Kärleken finns överallt

http://www.youtube.com/watch?v=X0YSeGATbAI&feature=related

Hjärtchakrat

finns på punkten mellan bröstvårtorna,
inte över hjärtat.
Det är chakrasystemets axel.

Hjärtchakrat utgör centrum för ljuskroppen.

Thymuskörteln styrs av hjärtchakrat
och ansvarar för den immunförmåga som förmedlas genom våra celler.

Människor som har ett nedsatt immunförsvar
bruka reagera oerhört positivt när hjärtchakras renas.

På sanskrit heter hjärtchakrat anahata, vilket betyder obunden.
Det anspelar på hur fria vi är från de materiella måttstockarna på framgång.


Frihet, glädje och en bestående frid blir kännetecken
för en människa som har viste i hjärtchakrat.


Negativta uttryck som ett uppblåst ego
samt oförmåga att ha medkänsla
för oss själva
eller för andra varelse
visar ett blockerat hjärtchakra.

Ett balanserat hjärtchakra låter oss återvinna en oskuld
som gör oss lekfulla och fyllda av inspiration.
http://www.youtube.com/watch?v=02zOk_LQCkY&feature=related

Vi vet då också vilka vi är och accepterar oss själva,
vilket skänker oss glädje och frid.


Det tredje chakrat - solarplexus funktion
är att överföra visioner till verkligheten.
Dess namn på sanskrit är manipura - vilket betyder juvelernas plats,
vilket anspelar på dess förmåga att förvandla drömmar till levande skatter.



Det andra chakrat reglerar ämnesomsättningen i ljusenergifältet.
Det andra chakrat ligger ca fyra fingrar under naveln.
När detta chakra fungerar som det ska kan det bryta ner
negativa känslor som ilska och rädsla och låta dem försvinna
som restprodukter genom det första chakrat.

Det andra chakrat är också passionens hemvist.
Det uttrycker sig genom intimitet och kreativitet.

Det andra chakrat heter svadisthana på sanskrit.

Om en ung människa inte utvecklar en tydlig och positiv självkänsla
under puberteten hämmas det andra chakrats utveckling.
En sådan människa utvecklar inte starka emotionella gränser
och klarar inte av att se andras behov och har svårt att sätta gränser.

Det andra chakrats negativa uttryck är ilska och rädsla.


Schamaner anser att rädsla är den stora fienden.



Det första chakrat sitter vid ryggradens slut ( rot/baschakrat).
Detta chakra jordar oss och utgör den grund på vilken vårt ljusenergisystem vilar.
Obalans som har att göra med detta chakra
uttrycker känslor och tankar som har att göra med brist.

Att tvångsmässigt äta för mycket exempelvis,
eller att samla överdrivet med pengar eller materiella ägodelar
visar på obalans i det första chakrat.

En människa som agerar utifrån det första chakrat uppslukas av sinnena.
En sådan person blir självcentrerad och narcissistisk.
Hon/han kan inte uppleva sann kärlek.

Trauman från barndomen eller tidigare liv finns ofta i det första eller andra chakrat.

Under hela historien har diktatorer som strävat
efter att dominera drivits av det första chakrat.

Det första chakrats positiva egenskaper är förmågan till överlevnadsinstinkt.

Det första chakrat heter mulhadara på sanskrit och betyder grund eller fundament.

Vårt energihus måste byggas på en stark grund.



Varje levande ting på jorden består av ljus.
Indiska och tibetanska mystiker som dokumenterat ljusenergifältens existens
för tusentals år sedan beskrev det som en aura eller strålglans runt den fysiska kroppen.

Det finns berättelser som säger att de första utövarna av akupunktur för femtusen år sedan kunde se hur meridianerna bildade en väv över kroppens yta.

Genom att känna var chi blockeras och var det strömmas fritt kan en diagnos ställas.

En schaman litar på sin förmåga att uppfatta ljusenergivärlden.

Alla levande varelser har chakror.
Syrsor har dem, liksom hundar, katter och människor ex.
Till och med träd har chakror.
Chakrorna är en del av ljusfältets anatomi.

Vi får intryck genom våra chakror.
Vid en obehaglig situation kan det andra chakrat drabbas av spasmer
och vi kan uppleva det som en knut i magen.

Vi får in insikter i chakrat mellan ögonbrynen.

För en schaman så sträcker sig chakrorna även utanför kroppen som lysande trådar.
Dessa ljusfibrer förbinder oss med träden, floderna och skogarna....
Fritt saxat ur boken Shamansk healing av Alberto Villoldo

Du kan rengöra dina chakran
genom att duscha igenom dom med vatten och med healing.

Att äta sunt, tänka positivt, röra sig, meditera,
vara bland goda vänner och ha kul,
påverkar dina chakror positivt:)


http://www.youtube.com/watch?v=VpHbqRuLOps&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=fPT6upru_ik&feature=related

Om dom kan....varför kan inte vi?

The Dog , The Cat and the Rat...
http://www.youtube.com/watch?v=E0Y3FPYQh2s&feature=related

Kärleken har inga gränser:)
http://www.youtube.com/watch?v=Z-hT018rpBs&feature=related


Hundar är universums magiker.
Genom sin blotta närvaro förvandlar de
sura människor till leende människor,
sorgsna människor till mindre sorgsna,
och dom är mästare på att skapa kontakter!

Vi har mycket att lära från våra fyrbenta bröder och systrar
har schamaner från olika kulturer alltid sagt....

Min syster och jag fick en hundvalp,
med namnet Lilleman, när vi var barn.
Tyvärr fick vi inte behålla honom:(
Men han har kvar sina tassavtryck i mitt hjärta,
även om det var länge sedan.
Jag är så glad att mitt hjärta fortfarande är öppet för djuren,
känner en stor välsignelse och glädje i det!

På vissa äldreboenden låter man djuren få följa med....:)
(kan inte låta bli dessa smajlisar....dom är ju inte så dumma att ha,
uttrycker en känsla på ett så simpelt enkelt sätt...barnsligt , bra och lite kul....:))
Det borde vara en självklarhet då djuren blir som en familjemedlem,
jo visst, det finns allergiker, dom har jag all förståelse för också,
men då kan man ju ordna så att det fungerar för alla!
Finns det hjärterum så finns det ....