Det finns mänsklig tid och det finns vild tid

En del människor känner att dom har blivit berövade sitt livs chans
- dom känner sig bestulna på kärlek, livskraft, självkänsla.

Andra talar om något som
- distraherar dom eller avbryter något livsviktigt för dom.
Det kan då handla om deras konstnärliga skapande, deras kärlek, drömmar, hopp,
deras tro på det goda, deras utveckling, deras heder, deras bedömande....

De som har denna känsla är inga dåliga människor, de är inte dumma.
Men i något väsentligt avseende är de oerfarna eller psykiskt halvsovande.

Det är ett misstag att tro att detta endast kan gälla unga människor.

Det kan gälla vem som helst oavsett ålder, ursprung och utbildning
och vilka goda föresatser man än har.

Vi kan alla ge exempel på dåliga beslut inom skilda områden.

Någon kvinna gifter sig för tidigt.
En annan blir gravid för tidigt,
En tredje väljer en olämplig partner.
Någon ger upp sin konstnärliga verksamhet för att "får råd att skaffa prylar"..
Någon låter sig luras av illusioner, en annan av löften....





Sagan om Sälhud och själshud
handlar om återvändandet till själens hem......

Varsågod....

(....innan du läser sagan....titta gärna på det här - uttrar som flyter omkring ...och håller varandra i händerna:)...sågulligtsåmansmälter!

http://www.youtube.com/watch?v=epUk3T2Kfno&feature=fvw

SÄLHUD, SJÄLSHUD

På den här tiden som är förbi för alltid
men som snart kommer tillbaka är det vit himmel och vit snö dag efter dag...och de små prickarna långt borta är människor eller hundar eller björnar.

Här trivs ingenting utan vidare.
Vinden är så hård att folk med tiden har vant sig vid att bära sina anoraker och mamleks, stövlar, på tvären.
Här fryser orden till is i luften, och när någon säger något måste man bryta loss hela meningen från hans läppar och tina upp dem vid elden för att få veta vad han säger.

Här bor människor i det vita svallande håret på den gamla Annuluk, den gamla mormodern, den gamla sierskan som är jorden själv.

Och i det här landet fanns det en man ....en man som var så ensam att tårarna med åren hade grävt djupa fåror i kinderna på honom.
Han försökte le och vara glad. Han jagade. Han satte snaror och han sov gott om nätterna.
Men han längtade efter människor.
Ibland när han var klippskären i sin kajak och såg en säl på långt håll,
mindes han de gamla berättelserna om att sälar en gång varit människor
och att det enda som påminde om den tiden var att deras ögon
som alltjämt kunde utstråla dessa blickar, de kloka och vilda och kärleksfulla blickarna.
Och då kände han ibland så svår ensamheten att tårarna strömmade längs de slitna fårorna i hans kinder.

En kväll var han ute och jagade sedan mörkret hade fallit utan att få något byte.
När månen steg upp och isflaken började att gnistra kom han till en stor fläckig klippa i havet, och med sin skarpa blick uppfattade han något som rörde sig på det mest behagfulla sätt uppe på klippan.
Långsamt och ljudlöst paddlade han närmare, och där uppe på toppen av den väldiga klippan dansade några kvinnor likna nakna som när dom låg på sina mödrars magar den första dagen i livet.
Och ensam som han var, utan mänskliga vänner annat än i minnet, stannade han och såg på dem.

De var som varelser gjorda av månmjölk med kroppar som skimrade av små silverprickar likt laxar om våren och med fötter och händer som var långa och graciösa.
Så vackra var de att mannen satt förstummad i sin kajak som drev med de kluckande vågorna närmare och närmare klippan.
Han hörde de underbara kvinnornas skratt...i vart fall lät de som kvinnoskratt, men det kanske var vattnet som skrattade mot klippkanten.
Mannen var bländad och förvirrad.
Men ensamheten som legat pressad mot hans bröst likt ett vått skinn lyftes plötsligt bort, och nästan som styrd av en annan kraft hoppade han i land på klippan och stal en av sälhudarna som låg där.
Gömd bakom en klipputsprång stoppade han ner sälhuden innanför sin qutnguq, anorak.
Strax därpå hörde han en av kvinnorna ropa med eb röst vars like han aldrig hört...som när valarna ropar i gryningen...nej, kanske mer som nyfödda vargungar som kommer tumlande om våren...eller, nej, vackrare ändå, men det spelar ingen roll - för vad gjorde kvinnorna nu?

Jo, de drog på sälhudarna och gled en efter en ner i vattnet under muntra rop och gläfsande.
Utom en.
Den ståtligaste av dem letade och letade efter sin sälhud utan att hitta den.
Mannen fick plötsligt mod - varifrån visste han inte.
Han klev fram och sade: "Kvinna, bli... min ....hustru. Jag är...en ensam...människa."
"O nej , jag kan inte bli någons hustru", svarade hon, för jag tillhör de andra, de som lever, temeqvanek, under."
"Bli...min...hustru", upprepade mannen.
"Om sju somrar skall du får tillbaka din sälhud, och då får du stanna eller gå, vilket du vill".
Den unga sälkvinnan såg länge på honom med ögon som man kunde ha tagit för en människa om man inte hade känt till hennes ursprung.
Motvilligt sade hon: " Jag skall följa med dig. Om sju somrar skall det beslutas:"

I sinom tid fick de ett barn som de kallade Ooruk. Pojken var smidig och rund.
På vintern berättade modern sagor om varelserna som levde under vattnet medan fadern täljde en björn av vitt stenblock med sin långa kniv.
När modern bar Oouruk till sovplatsen pekade hon upp genom rökgluggen på alla molnen som liknade olika djur. Hon berättade inte om korpar och björnar och vargar utan om valrossar, sälar och laxar - det var de djur hon kände till.

Men allteftersom tiden gick började hennes hud att torka ut.
Först flagnade den och så sprack den. Skinnet på ögonlocken lossnade. Hårstråna på hennes huvud föll av. Hon blev naluaq, vitare än vit. Kroppen skrumpnade. Hon försökte att dölja att hon börjat halta. Dag efter dag blev blicken mattare fast hon inte ville det. Hon började att treva sig fram med händerna eftersom synen blivit så dålig.
Och så fortsatte det till en natt då barnet Oouruk väcktes av höga röster och satte sig upp på skinnfällarna där han sov på.
Han hörde någon ryta som en björn, och det var hans far som läxade upp hans mor.
Han hörde ett ljud som lät som när silver slås mot sten, och det var hans mor som grät.

"Du tog min sälhud för sju långa år sedan, och nu är den åttonde vintern snart här. Jag vill ha tillbaks det jag är gjord av", grät sälkvinnan.
"Kvinna, du skulle överge mig om du fick tillbaka den", dundrade maken.
"Jag vet inte vad jag skulle göra. Jag vet bara att jag måste få det som jag tillhör":
"Du skulle lämna mig utan hustru och pojken utan mor. Du är en dålig kvinna."
Och med det drog han undan fällen framför ingången och försvann ut i natten.

Pojken var djupt fäst vid sin mor.
Han var så rädd att förlora henne att han grät sig till sömns, och sedan väcktes han av vinden.
Det var en underlig vind, det lät som om den ropade hans namn: "Oouruk,Oouruk."
Han rusade upp och fick så bråttom att klä sig att han tog på sig anoraken upp och ner och drog stövlarna bara halvvägs.
Hela tiden hörde han vinden ropa och han sprang ut i den stjärnklara natten.
"Ooooooorukkk."
Pojken sprang bort till klippkanten, och långt ute på det stormande havet såg han en väldig, raggig silversäl. Huvudet var jättestort, morrhåren hängde långt ner på bringan och ögonen var mörkgula.
"Ooooooorukkk."
Pojken tog sig nerför branten och längs ner snavade han på en stor sten - nej, ett knyte var det - som hade rullat ut ur en skreva i berget.
Håret piskade honom i ansiktet som tusen tömmar av is.
"Ooooooorukkk."
Pojken slet upp knytet och skakade ur det - det var hans mors sälhud.
Å, den luktade precis som hon. Han tryckte skinnet mot hans ansikte och drog in hennes doft så att hennes själ for igenom honom likt en häftig sommarvind.
"Åhh", ropade han till i sin smärta och glädje och tryckte skinnet mot ansiktet på nytt, och på nytt strömmade hennes själ igenom hans.
"Åhh", ropade han återigen, uppfylld av oändlig kärlek till modern.
Och den gamla silversälen långt ute på havet dök långsamt ner i vattnet.

Pojken klättrade upp och sprang hem med sälskinnet fladdrande efter sig och snubblade in genom dörren.
Hans mor lyfte upp honom och skinnet och slöt ögonen av glädje över att båda var välbehållna.
Hon drog på sig sin sälhud. "Nej, mor,nej!" ropade pojken.
Hon lyfte upp pojken igen, och med honom under arnmen skyndade hon springande och snubblande ner till det rytande havet.
"Mor, lämna mig inte!" skrek Oouruk.
Och det syntes att hon ville stanna hos sitt barn, det ville hon verkligen, men något kallade henne, något som var äldre än hon, äldre än han, äldre än tiden.
"Åh nej, mor, nej, nej!" ropade barnet.
Hon såg på honom med oändlig kärlek i blicken. Hon lade händerna runt pojkens ansikte och blåste in sin ljuva andedräkt i hans lungor, en gång, två, tre gånger. Och så dök hon ner i havet med honom som en dyrbar skatt, djupare och djupare och djupare, och sälkvinnan och hennes barn andades obehindrat under vattnet.

De simmade med långa kraftiga tag fram till sälarnas undervattensgrotta där alla möjliga vattenvarelser hade samlats för att äta och sjunga, dansa och prata, och den stora silversälen som ropat på Oouruk utifrån det mörka havet omfamnade pojken och kallade honom sitt barnbarn.
"Hur går det för dig däruppe, min dotter?" frågade den stora silversälen.
Sälkvinnan vände bort blicken och sade: " Jag har gjort en människa ont...en man som varit så god mot mig. Men jag kan inte återvända till honom, för då blir jag fånge där."
"Och pojken?" frågade den gamle sälen. "Mitt barnbarn?" sade han med rösten skälvande av stolthet.
"Han måste återvända, far. Han kan inte stanna. Ännu är det inte tid för honom att vara här hos oss." Hon brast i gråt. De grät tillsammans.

Så förflöt några dagar och nätter, sju närmare bestämt, och undan för undan kom glansen tillbaka till sälkvinnanns ögon och hår. Hennes hud blev vackert mörk, hon återfick synen, kroppen blev rund och slät igen, och hon simmade smidigt och lätt.

Så kom den stund då pojken måste återvända upp på land.
Den kvällen simmade den stora sälen och pojkens mor med barnet mellan sig.
De simmade upp, uppåt och uppåt till världen på ytan.
Och där satte de försiktigt ner Oouruk på den steniga stranden i månskenet.

"Jag kommer alltid att vara hos dig": sade hans mor tröstande.
"Du behöver bara ta i det som jag har rört vid, mina elddon, mina ulu, kniv, uttrarna och sälarna som jag har täljt i sten, så kommer jag och blåser in luft i dina lungor så att du kan sjunga dina sånger."

Den gamle silversälen och hans dotter kysste pojken många gånger.
Till slut slet de sig loss och simmade ut i havet, och med en sista blick på pojken försvann de ner i vågorna.
Och Ooruk stannade, för ännu var hans tid inte inne.
Pojken växte upp till en skicklig trumslagare och sångare och sagoberättare, och folk sade att det blev han därför att han som barn hade förts ut i havet av de stora sälandarna och återvänt välbehållen.
Fortfarande kan man ibland i den grå gryningsdimman se honom ligga på knä på en klippa i havet med kajaken fasbunden nedanför och tala med en sälkvinna som brukar komma in nära stranden.

Många har jagat henne men alla har misslyckats, gång på gång.

Hon kallas Tanqigcaq, den ljusa, den heliga,
och det sägs att fastän hon är en säl kan hennes ögon utstråla mänskliga blickar,
kloka och vilda och kärleksfulla blickar.
Fritt saxat ur boken
Kvinnor som slår följe med vargarna...
Rekommenderas!


Snipp snapp ...
så är sagan slut....


Sälen är en av de vackraste symbolerna för den vilda själen.

Likt den instinktiva kvinnonaturen är sälar särpräglade varelser som har utvecklats under oändligt lång tid.
Sälar brukar, liksom sälkvinnan i sagan, bara komma upp på land för att föda och vårda sin avkomma.
Sälen som symbol försjälen är desto med övertygande som sälar besitter en sorts "foglighet", en tillgänglighet som är väl känd bland dem som lever nära dem. Sälar har ett hundliknande drag; de är naturligt tillgivna. De utstrålar en sorts renhet. Men samtididgt kan de också vara mycket snabba att reagera, dra sig undan och gå till motangrepp om de hotas. Sådan är också själen.
Men ibland händer det att en säl, i synnerhet om hon inte är van vid människor och om hon just vilar i det välsignade avspända tillstånd som sälar tycks befinna sig i emellanåt, inte kan förutse människors handlande. Likt sälkvinnan i sagan och likt unga och/eller oerfarna kvinnors själar, är hon omedveten om andras kanske illasinnade avsikter. Och det är alltid då som sälhuden blir stulen.

När sagans unga sälkvinna förlorar sin hud är hon helt absorberad av något underbart, att njuta av friheten. Hon dansar och dansar och ser inte vad som händer runt omkring henne.....

Ser vi närmre på djurhuden som symbol kan vi notera att hos alla djur inklusive människan är fenomenet med håren som reser sig en reaktion på synintryck eller andra sinnesförnimmelser....

Sälskinnet är en symbol för själen
som inte bara ger värme utan också fungerar som ett fjärrvarningssystem .....

I en värld som vill ha kvinnor som håller ett högt tempo
är det lätt att bli bestulen på själshud....

Men vi behöver inte tappa modet även om vi har gjort dåliga beslut
- för själen har resurser att leda oss rätt.

Vi kan hitta hem igen!

Ibland kan en väninna som bollplank,
kanske en paus/semester
eller tarotreading, healing, massage....
... få oss att komma i fas igen:)


Lite kul,
säl som vill ha en åktur med en kajak.....
http://www.youtube.com/watch?v=f1BDYTsmmPk&feature=related


titta sen på....
... dom häftiga "kontaktskaparna"...!
http://www.youtube.com/watch?v=JE-Nyt4Bmi8&feature=fvw