Transberättaren

manar fram El Duende, vinden som blåser själ i lyssnarnas ansikte.

En transberättare övar upp sin psykiska smidighet under det meditativa berättandet,
tränar sig att öppna vissa psykiska grindar och jagblockeringar
för att låta rösten tala,
rösten som är äldre än stenarna.

Sagor är läkemedel.

Sagor är sprängfyllda med lärdomar som kan vägleda oss i en komplicerad tillvaro.



Och nu en saga....

är du beredd..?....Okejdå.!!;)....
kissa först ...
och hämta sen en kopp té.....
och sen....
kan du äntligen - börja din resa med.....



DEN LILLA FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Det var en gång en liten föräldralös flicka som bodde långt inne i skogen.
Intill skogen låg en by, och hon hade kommit på att hon kunde köpa svavelstickor där och sedan sälja dom på gatan för det dubbla priset.
Om hon fick sälja tillräckligt många svavelstickor kunde hon köpa sig en bit bröd innan hon återvände till sin koja i skogen, där hon sov insvept i alla kläder hon ägde.
Det blev vinter och rysligt kallt.
Hon hade inga skor och kappan var så tunnsliten att hon kunde se rakt igenom den.
Fötterna var inte blåfrusna längre, tårna hade blivit vita liksom fingrarna och nästippen.
Hon gick längs gatorna och bad alla människor hon mötte att köpa svavelstickor av henne.
Men ingen stannade och ingen brydde sig om henne.
En kväll satte hon sig ner och tänkte :"Jag har ju svavelstickor. Jag kan tända en eld och värma mig vid." Hon hade inget fnöske och ingen ved men hon bestämde sig för att ändå tända svavelstickorna.
Där hon satt med benen utsträckta framför sig tände hon den första svavelstickan. Och när hon gjorde det var det som om kylan och snön plötsligt försvann. I stället för yrande snöflingor såg hon ett rum, en vacker sal med en stor grön kakelugn med gjutjärnsslingor på luckan.
Kakelugnen spred en så intensiv värme att luften dallrade.
Hon kröp tätt intill kakelugnen och det kändes underbart.
Men så försvann kakelugnen och där satt hon i snön igen och frös så att ansiktsbenen klirrade.
Då strök hon eld på en ny svavelsticka, och när skenet föll på husväggen hon satt intill blev den med ens genomskinlig. I rummet innanför väggen stod ett bord med en skinande vit duk och det finaste vita porslin, och på ett fat låg en nystekt gås.
Men när hon sträckte ut handen efter en smakbit försvann alltsammans.
Hon satt i snön igen. Men nu var det inte längre knäna och höfterna som värkte.
Nu letade kylan stickande och brännande upp längs armarna och kroppen.
Då tände hon den tredje svavelstickan.
I skenet från den tredje svavelstickan såg hon en strålande julgran pyntad med vita stearinljus i hållare med krusade kanter och underbara glasprydnader och tusentals små ljus som hon inte riktigt kände igen.
Hon såg den väldiga granen som sträckte sig upp mot taket och ännu högre och högre så att ljusen blev till stjärnor på himlen, och en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma i skyn.
Då kom hon ihåg att hennes mor hade berättat att när en stjäl dör faller en stjärna.
Plötsligt stod hennes mormor där, så varm och så mild, och flickan blev så glad över att se henne. Mormor lyfte upp förklädet och svepte in flickan i det, tryckte henne tätt intill sig med båda armarna, och flickan var lycklig.
Men mormor började att blekna bort. Flickan tände fler och fler svavelstickor för att hålla mormor kvar.....fler och fler svavelstickor för att hålla mormor kvar....fler och fler.....
och så lyftes de tillsammans upp i luften, och det fanns ingen kyla, ingen hunger, ingen smärta längre.
Och på morgonen satt den lilla flickan orörlig i prånget, mellan husen, ihjälfrusen.



Sagans budskap:
Den skildrar hur brist på näring,
brist på koncentration ser ut
och vad det leder till.


http://www.youtube.com/watch?v=F_1hBjvBAw0&feature=related

Sagans flicka befinner sig i en omgivning där folk inte bryr sig om varandra.


Om du också gör det så se till att ta dig därifrån....


Flickan i sagan befinner sig i en omgivning där det hon har att erbjuda, små brinnande stickor - den första början till all kreativitet - inte uppskattas.


Om det är likadant för dig så vänd på klacken och gå....


Flickan befinner sig i en psykisk situation där valmöjligheterna är få.
Hon har accepterat sin "plats" i livet.


Om du råkat ut för samma sak så vägra att acceptera och rusa därifrån fortare än kvickt....


När vildkvinnan stängs in i ett hörn ger hon inte upp, hon går till motangrepp," slåss och klöser sig ut".


Vad ska flickan med svavelstickorna göra?
Om hennes instinkter varit oskadade hade hon haft många alternativ.
Hon kunde ha gått till en annan stad, åkt snålskjuts med ett hästlass, krupit in i en kolkällare.

Vildkvinnan skulle ha vetat råd.
Men flickan med svavelstickorna har förlorat kontakten med vildkvinnan.



Att vara bland riktiga människor som värmer oss, som bekräftar oss och förstärker vår skapande förmåga, är livsnödvändigt för det kreativa flödet.
Annars börjar vi att frysa.
Näringen är en kör av röster, inifrån och utifrån, som bryr sig om hur kvinnan mår, som uppmuntrar henne och tröstar henne när det behövs.
Jag vet inte hur många vänner man behöver, men du måste åtminstone ha en eller två som anser att din talang är pan de cielo - bröd från himlen.
Varje kvinna har rätt till en hallelujakör.

När kvinnor hamnar ute i kylan har de en benägenhet att försöka att leva på fantasier i stället för handling.
Den här sortens fantasier är kvinnors stora bedövningsmedel.
Jag känner kvinnor som begåvats med underbar sångröst.
Jag känner kvinnor som är naturliga sagoberättare: nästan allt som kommer över deras läppar är fräscht och välformulerat.
Men de känner sig isolerade eller på någotvis omyndigförklarade.
De är blyga, något som ofta döljer en utsvulten animus.
De känner ingen stöd inifrån eller från vänner, familj och samhälle.

För att inte bli som den lilla flickan med svavelstickorna är det en sak du absolut måste göra.
Du måste inse att den som inte stöttar ditt arbete, ditt liv, inte är värd din tid.
Det låter drastiskt men det är sant.
Annars tvingas du leva ett fjärdedels liv som fryser ner alla tankar, förhoppningar, talanger, allt skrivande, spelande, formgivande och dansande.

Värme är vad flickan borde söka. Men det gör hon inte. Istället försöker hon sälja sina svavelstickor, de som kan ge henne värme.
Flickan med svavelstickorna kan inte trivas och utvecklas i den miljön där hon befinner sig.
Där finns ingen värme, inget fnöske, ingen ved.


Vad skulle vi göra i hennes ställe?


För det första skulle vi undvika det fantasiland som flickan bygger genom att tända sina stickor.

Det finns tre slags fantasier.

Den första är den njutningsfyllda: den som är som glass för tanken, bara för nöjes skull, som exempelvis dagdrömmar.
Den andra sortens fantasier är de avsiktliga föreställningarna. De kan jämföras med en planeringssession. De fungerar som ett verktyg som leder oss vidare till handling.
Alla framgångsrika företag - psykologiska, andliga, ekonomiska, kreativa - inleds med fantiserande av detta slaget.
Slutligen har vi den tredje sortens fantasier, de som får oss att stanna upp.
Det är de som hindrar oss från att vidta de rätta åtgärderna i en krissituation.

Tragiskt nog är det just en sådan fantasi flickan med svavelstickorna hemfaller åt.
Den har ingen som hels tanknytning till verkligheten.
Den bygger på känslan att inget finns att göra, så då kan man lika gärna fantisera fritt.

Ibland finns fantasin i kvinnans tankevärld.
Ibland kommer den till henne via flaskan eller sprutan - eller avsaknad av dem.
Ibland är det en lång rad sjabbiga rum med en säng och en främmande man.


Kvinnor i dessa situationer blir som flickan med svavelstickan,
de fantiserar natt efter natt
och vaknar döda och frusna
morgon efter morgon.


Man kan förlora målmedvetenhet
och koncentrationen på många sätt.




Hur kan vi då bryta detta och återfinna själs-aktningen och självaktningen?

Vi måste ta våra idéer till en plats där de kan få stöd.



Detta är ett oerhört viktigt steg och absolut nödvändigt för koncentrationen : att finna näring.
Mycket få människor kan skapa av egen kraft.



De flesta av oss har gott om strålande idéer: Jag ska måla den där väggen...
Jag ska börja studera igen...
ge mig av här ifrån....
Sådana projekt behöver näring.

De behöver starkt stöd - från varma människor.


Den lilla flickan med svavelstickor går omkring med trasor.
Hon har levt nära botten så länge att hon inte vet om någon annan tillvaro.
På den nivån kan ingenting trivas och växa.

Vi söker oss en plats där vi likt blommor och träd kan vända oss mot solen.
Men då måste det finnas en sol.
Därför är vi tvugna att röra på oss, vi kan inte bara sitta och vänta.

Vi måste själva förändra vår situation.



Vänner som tycker om dig och kan ge dig värme åt ditt kreativa liv är de bästa solarna i världen.
När en kvinna står utan vänner likt flickan i sagan
blir hon stel av vanmakt och ibland också av vrede.

Men alla vänner är inte solar.

De försöker kanske att trösta
i stället för att göra klart att hon håller på att bli förstelnad.

Tröst är helt annat än näring.

Det är näring, en psykologisk vitamininjektion vi behöver för att komma igång.


Skillnaden mellan tröst och näring kan beskrivas så här:
Om du har en krukväxt i en garderob som tynar bort
därför att du har den stående i en mörk garderob och du pratar vänligt med den,
så är det tröst.
Tar du ut den ur garderoben och ställer den i ett soligt fönster,
vattnar den
och sedan
pratar med den,
så är det näring....
Fritt saxat ur boken Kvinnor som slår följe med vargarna